Fan, känns inte lovande det här alltså. När man liksom känner hur det kryper i kroppen, att man inte kommer få sova inatt. Jag vet, trist inställning men går inte att filtrera bort när jag ventilerar mig med några tecken här. Man känner känslan, man vet hur det slutar. Svettklibbiga lakan och en massa takstirrande. Finns det något värre när visarna på klockan är närmare fem än tolv och där ligger man bara och stirrar, som ett jäkla fån. Ett outtröttligt, men megatrött fån. Huskurerna börjar tryta och kvar finns alternativ som inte lockar för fem öre. Inte så fett. Saknar min karl. Mycket.
ville bara säga att jag på min blogg listat mina topp 5 bloggar, och du knep 2:a platsen :)
Fan vad glad jag blir :)
Vacker bild!